Kn1v

Det är sjukt hur mycket andra kräver av en egentligen. Småsaker som t ex, ja men vadå kan du inte låna ut 100 kronor tills på lördag bara? Vadå kan du inte möta mig i jakan centrum du är ju ändå hemma hos din mamma i jakan? Men kan du inte hjälpa mig att fixa det och det? Har du den låten i datan? Nähä men kan du ladda ned den åt mig då? Småsaker som en för sig inte är så mycket men som alla kräver av en flera gånger varje dag, så det blir mycket. Varför säger jag inte nej? Jag vet inte. Jag kan väl inte. Jag gillar ju att finnas där för andra. Om det innebär att jag hamnar på kant då och då so be it? Jag har väl inte överdrivet mycket tid till att ta hand om mina grejor och verkligen ta tag i dom. Det finns helt enkelt inte tid till det när all andra ständigt vill ha något av mig. Istället samlar jag på mig dom och går med dom inombords. Och jag antar att en del kommer ut efter en xider eller tio. Men inte allt. Nej usch jag skulle aldrig kunna berätta allt jag tänker för någon. För vem skulle då finnas kvar? Jag tror nog ingen skulle göra det. Om jag ställde samma krav på alla som vissa ställer på mig (för det är ändå det folk gör när dom ber om en tjänst, dom frågar fast de egentligen inte vill ha ett ärligt svar, de vill ha ett ja helt enkelt) ja då skulle nog inte alla finnas kvar. Då skulle de nog trötta på mina krav. Men jag tröttnar inte. Jag kan inte tröttna. För om jag inte gör det som folk räknar med att jag ska göra, ja då har de ju ingen anledning att ens prata med mig? Sen kanske det inte alls är så, jag vet ju inte hur alla tänker. Men det är så det blir. När alla ber om tjänster hela tiden, ja då är det ju därför de pratar med mig eller hur? Usch jag gillar inte att tänka på sånt här egentligen. Det får mig att tänka och det är bara jobbigt. 

Nej det är lättare att inte tänka utan bara göra det som folk ber om. Det är inte lika många som blir besvikna då.