Kn1v

När jag är i skolan och flummar med kompisar, ja då kan jag känna mig som typ 14-15, när jag är med min bror, oliver, ja då kan jag känna mig precis som lika gammal jag är. Men när jag festar och känner att fan, jag skulle nog lika gärna kunna sitta hemma och titta på boston legal med min bror. Ja då känner jag mig äldre.

Det har blivit mycket så på senaste. Det skrämmer mig lite samtidigt som det känns bra. Kanske är det som kallas att växa upp? Jag festa GÄRNET i våras, somras och höstas men nu, ja jag festar någon gång då och då men, nej det känns inte som att det är det jag vill spendera mina helger till på samma sätt.

Jag är hellre med min syster och VÄRLDENS FINASTE systerson. Ser hur han utvecklas, leker med honom, umgås med min syster som är mitt största stöd i livet. Det blir lite läskigt. För många (de flesta) av mina vänner älskar att festa, inget fel med det. Men kanske tappar man kontakten och den connection man har emellan varandra då. När man får mindre gemensamt. För jag älskar inte att festa. Det kan vara kul ibland, men jag älskar däremot att vara med de som verkligen betyder.

Samtidigt kan jag känna mig så liten och omogen när jag inte går till skolan och sen hittar på ursäkter. Jag kan känna mig som en riktigt fjortis då.

Men det läskiga är att jag inte vet varför jag inte går, det är obehagligt. Ska dock inte klaga arslet av mig över det utan jag gör något åt det istället. Ska fan ta mig i kragen, få min gymnasieutbildning, få jobb och dra hemifrån snabbt som fan.

Nej nu blev det långt och lite djupt här kände jag, men det var dags för ett sånt inlägg efter massa korta random ironiska jävlar.

Kursprov i matte B på torsdag iallafall. Är riktigt o-pepp inför det.

Håller tummarna för världens mirakel och ett G.

Tack förresten, ni som verkligen betyder.